torsdag, januari 27

Efter ultraljudet



Jag har tidigare skrivit om min oro över barnet som växer i mig. Första sparkarna kändes redan i vecka 16 men de kändes och känns fortfarande inte varje dag och inte särskilt starka. Nu är magen ganska stor men för någon vecka sedan fick jag höra motsatsen och eftersom jag redan gick och bar på dessa tankar - att barnet kanske dött i magen, blir alla kommentarer om magens storlek jobbiga. När vi så äntligen fick komma och göra det efterlängtade ultraljudet var jag så inställd på att barnmorskan skulle möta oss med tystnad och sedan ett tråkigt besked. Men allt visade sig vara bra! Barnet sparkade och rörde sig hela tiden, hjärtat slog stadigt och inga av de missbildningar jag trott det skulle ha fått syntes till. Vilken lycka jag kände, och lättnad!

4 kommentarer:

Annelie Johnsson sa...

Så skönt att höra!! Stor lyckokram till dig min vän!!

charlotte sa...

Stort grattis , hoppas det kommer att gå bra under din graviditet.
Sköt om dig, från en som vet hur det känns att va gravid med diabetes..

Huset vid Kullbacken sa...

Annelie: Det var en oerhörd lättnad och nu i efterhand känner jag mig lite löjlig men det är svårt att styra oro... :) Kram Anna

Charlotte: Ja du vet precis hur det är! Blodsockret låg sämre än vanligt de första månaderna, därför oroade jag mig extra för missbildningar eller något ännu värre... Men nu kan jag andas ut lite grann - åtminstone tills bebisen börjar växa som de andra har gjort. Tack! Kram Anna

Anette sa...

Så skönt att höra..inte roligt att du ska gå och vara orolig...
I pray for you=)
Kram/Anette